Fler källor denna gång, bland annat delar av The Creator’s Code, Amy Wilkinson, 2015 och Peter Diamandis’ Tech Blog, 2016.
Det sägs att ”man måste våga göra fel”, men är inte det bara en klyscha? Det är väl bättre att göra rätt?
Nej, faktiskt inte! Inte om man vill utvecklas snabbt. Men poängen är inte att våga göra fel, utan att våga testa innan man har förutsättningar att göra rätt.
Våra mest kreativa företag ökar sin utvecklingshastighet genom att systematiskt lära sig av misstag.
Idéer är enkla
Det finns massor med idéer i världen. Om det inte gäller hos er, är det relativt enkelt att lära sig idégenerering.
De flesta idéer är dåliga! Det är inget märkvärdigt med det, den som vaskar guld behöver ta sig igenom en massa grus.
Företag som lyckas få fram massor av idéer behöver ett sätt att snabbt utvärdera dem, annars far de bara omkring och stör och drar resurser.
Det blir inte bra direkt
- Vincent van Gogh beskrev sin kreativa process som ”repetitioner” där han målade samma motiv om och om igen.
- Ernest Hemingway skrev om slutet på ”Farväl till vapnen” 39 gånger innan publicering.
- Alfred Hitchcock filmade dusch-scenen i Psycho 78 gånger innan han var nöjd.
Genier skvätter inte ur sig sina mästerverk. De jobbar fram dem.
The Marshmallow Challenge
(Ska inte förväxlas med The Marshmallow Test som beskrivs här.)
I ett numera klassiskt experiment, lanserade Nokia-ingenjören Peter Skillman 2002 ett prov på kreativ förmåga.
- Deltagande grupper får tjugo spagettipinnar, en meter tejp, en marshmallow och ett snöre.
- Uppgiften är att bygga en konstruktion där en marshmallow sitter så högt upp som möjligt.
Skillman har kört testet på hundratals grupper och kommit fram till följande:
- Ekonomer var sämst. (Sorry, men han säger faktiskt det, jag lovar!) Ekonomer spenderade nästan all tid på att utreda och planera. Om deras konstruktion inte fungerade, vilket ofta hände, hade de ingen tid kvar att komma på något nytt.
- Ingenjörer hamnade som goda tvåor. (Yay, go ingenjörer!) De klarade i genomsnitt att fästa en marshmallow på 60 cm höjd. De skissade, testade, skissade om och testade igen.
- Dagisbarnen var bäst! De klarade i genomsnitt 63 cm. De planerade inte och pratade inte så mycket. De testade, lärde sig, testade igen, lärde sig mer, testade igen, osv.
Kreativa och systematiska
Rubriken kan se ut som en motsättning, men det är den inte! Wilkinson beskriver kreatörers arbetssätt som att de misslyckas på ett exakt sätt.
Vanliga företag talar om att de har en ”tolerant kultur” och att de ”förlåter” misstag.
Det är skillnad på att acceptera misstag som en ofrånkomlig del av arbetet mot att betrakta dem som en värdefull råvara för att komma på vad som fungerar.
Många kreativa företag har ett måltal för misslyckanden – inte som ett maxvärde, utan för att se till att de tar tillräckligt med risker.
- För få misstag? – ”Oj, nu lär vi oss inte tillräckligt snabbt!”
Det tar tid att arbeta fram en ny lösning och mycket av den tiden är rent lärande. Det vill man ju inte ta bort, men det är bra om det kan gå till så effektivt som möjligt.
Peter Thiel, en av PayPals grundare, beskriver sin tid med PayPal (digitala betalningar) som en tid av extremt snabbt lärande. PayPal hade en ganska skakig resa fram till framgångarna och försäljningen till eBay för 1,5 miljarder dollar 2002.
Om man arbetar i en miljö där allt går bra så lär man sig säkert saker, men inte att vara uthållig i motgång och inte att hitta vägar ur en allvarlig kris. I en miljö där allt går åt skogen vet man sällan exakt vad som ledde till undergången. Mycket man gjorde kan ju ändå ha varit bra.
Nej, den bästa miljön för lärande är ett företag som PayPal där katastroferna avlöste varandra – enorma förluster i början, hemska problem med kriminella hackers (därför uppfann man de nu vanliga ”are-you-human”-testerna med krokiga bokstäver), krig med jätten VISA, sprucken IT-bubbla precis vid börsintroduktionen 2001…
I en sådan miljö lär man sig uthållighet, kreativitet, snabba förändringar, hålla i pengar och ändå snabb växla upp sin kapacitet och mycket mer.
En riskkapitalist i Wilkinsons bok säger att ”Om jag måste välja mellan två entreprenörer som verkar likvärdiga så tar jag den som misslyckats mest, för den har lärt sig mest.”
”The ability to learn faster than the competition
may be the only sustainable competitive advantage.”
Arie de Geus, strategichef på Shell
(Förmågan att lära sig snabbare än konkurrenterna
kan vara den enda hållbara konkurrensfördelen.)
När är det svårt?
När det går bra
När allt går bra är det extra svårt att ta risker.
Alla – från kunderna till leverantörerna, medarbetarna och styrelsen – vill att man ska fortsätta med det som visat sig framgångsrikt. Då blir det ännu svårare för ledningen att ta risker för att hitta nästa framgång.
När man tar en risk i taget
Det är svårt att köra ett utvecklingsspår i taget eller att bedöma risker var för sig – då blir man lätt lite försiktig.
I stället ska man ha en portfölj av utvecklingsspår, gärna med olika riskprofil, så att inte ett enskilt misslyckande blir så allvarligt.
Det påstås att riskkapitalister brukar räkna med att satsningar i 10 bolag ger 7 förluster, två som ger pengarna tillbaka och kanske en skräll. Portföljtänkandet gör det möjligt att resonera om vilka risker man ska ta.
Googles berömda 70-20-10-regel är ett exempel på portföljtänkande.
- 70 % av alla medarbetares tid läggs på låg risk – att driva huvudaffären och att gradvis förbättra den (som sökmotorn och annonserna kring den)
- 20 % används till medelhög risk – att utveckla idéer som ligger nära huvudaffären (som Google Translate och Google Maps)
- 10 % används till hög risk – idéer som egentligen inte har med verksamheten att göra (som förarlösa bilar och vindkraft).
Syftet med formeln är att man ska komma ihåg att ta hand om huvudaffären (och intäkterna!) samtidigt som man lägger tillräckligt med krut på nästa generations affärer.
När medarbetare inte vågar
Kreativa företag vill ju inte att deras medarbetare ska vara rädda för att misslyckas. De behöver hitta sätt att ”mildra fallet” för dem som tagit en risk och ramlat igenom.
- Ett sätt är att ta bort fokus från den individ som drivit misslyckandet och i stället skifta fokus till vilket lärande som händelsen har tillfört hela gruppen.
- Ett annat är att bokföra misslyckanden som meriter. Att inte anses som fullt kvalificerad förrän man misslyckat tillräckligt många gånger är ett sätt att öka riskvilligheten i en organisation.
(Lite som i hästsport, där man säger att ingen är en riktig ryttare förrän den ramlat av 100 gånger…)
”Om man inte misslyckas minst tre gånger per år,
då har man inte ansträngt sig tillräckligt mycket.”
Erling Persson, H&Ms grundare
Exempel – X
Google har lagt några av sina mest udda projekt i ett eget bolag. Det hette först ”Google X”, numera bara ”X”. Astro Teller (han heter så!) är chef där och har ett underbart TED Talk med titeln ”The unexpected benefit of celebrating failure”.
Han kallar deras arbetssätt för Enthusiastic Skepticism (entusiastisk skepsis).
Tanken är att ha råd att testa massor av idéer genom att vara bra på att fimpa dem snabbt om de inte håller. Då måste man ge sig på de svåraste problemen först.
Utvecklingsteamen har själva i uppgift att skjuta hål på sina egna idéer. “How can we kill our project today?”.
Det är inte chefen som fimpar projekt – det är viktigt att teamet gör det själva. Då sprids deras lärdomar genom organisationen i stället för att bli en generad tystnad.
Chefernas uppgift är att se till att medarbetarna är bekväma med att de kommer att misslyckas med de flesta av sina tester.
Teller beskriver kulturen som Boundless Optimism (gränslös optimism), en perfekt combination med Enthusiastic Skepticism. Man sätter kvartalsmål, men målen är så ambitiösa att vissa kvartal är det ingen som klarar sina mål.
Ägg-testet
Steven Dow, professor på Carnegie Mellon försökte utmana tanken att tester är snabbare än teorier med ett praktiskt experiment:
- Två grupper fick i uppdrag att bygga en äggfångare. De fick material (pinnar, gummisnoddar, skum, papper, kartong,…) och 25 minuter på sig innan ägg skulle släppas i deras äggfångare från allt högre höjder.
- Den ena gruppen fick ett ägg för att kunna testa sin lösning. Den andra gruppen fick en hel låda ägg att provsläppa.
- Grupperna med ett ägg klarade i snitt fall från 1 meters höjd.
- Grupperna som kunnat testa 6 gånger klarade 2 meter. Dubbelt så bra på samma tid.
Lärdomar
- Kreativa företag använder sina misstag för att utvecklas fortare.
- Ett systematiskt testande är den snabbaste vägen till problemlösning.
- En portfölj med utvecklingsspår gör det lättare att lägga sig på rätt risknivå.
- Medarbetare måste bli bekväma med att våga misslyckas lagom – tillräckligt – mycket.
- Om man misslyckas tidigt blir det inte så dyrt!
Om författarna
Amy Wilkinson är entreprenör, författare och föreläsare på Stanford Graduate School of Business. Hennes hjärtefråga och fokusområde är hur man når framgång som entreprenör.
Peter Diamandis är ingenjör, fysiker, föreläsare och entreprenör. Han har grundad ett tiotal företag, främst inom rymdkraft och forskning, och fanns med på Fortune Magazines lista ”The World’s 50 Greatest Leaders” år 2014. Läs Diamantis tech-blogg här.
Köp Wilkinsons bok på Adlibris, häftad eller inbunden, eller hos Bokus, här eller här.