Delar av Praktisk retorik av Göran Hägg, 1998, och Retorisk handbok av Christer Hanefalk, Stefan Hedlund och Kurt Lindholm, 2004
Hur får man fram sitt budskap tydligt, snabbt och övertygande? Hur förbereder man sig enklast och effektivast? Friska upp dina retorikkunskaper med hjälp av Sveriges bästa retoriker.
Ordning
De flesta av oss har väl råkat ut för att vi förbereder ett tal eller en text, och så fastnar vi redan på inledningen. Det finns 100 sätt att inleda och inget verkar bra. Lösningen på problemet är att inte börja med inledningen.
Retoriken lär oss att innehållet i ett budskap ska framföras i en viss ordning för att få mesta möjliga effekt. Förberedelserna, däremot, ska göras i en helt annan ordning.
Mycket av detta gäller även för skrivna texter, men här fokuserar vi på tal. Tanken är inte att vara rättvis och balanserad. Retorik är konsten att framföra sin egen åsikt så att alla nästan måste hålla med.
Vi tar den talade ordningen först, förberedelserna längre ner. Jag blandar lite mellan böckerna och hoppas herrar författare ursäktar. Man klarar sig ju utan latinet, men lite kul är det!
Talad ordning – dispositio
Exordium Inledningen, den minst viktiga delen enligt Göran Hägg (alla håller inte med).
Narratio Berättelsen, där åhörarna får veta bakgrunden.
Propositio Åsikten, den tes som jag vill att alla ska förstå är den enda rätta.
Argumentatio Argumenten för att tesen är riktig. Den består av confirmatio (bevis) och ibland refutatio (motargument).
Peroratio Summeringen, avslutningen, där åhörarna oftast uppmanas till handling.
Förberedelsernas ordning
Tesen – Propositio
Tänk igenom tesen först! Vilken åsikt vill du att alla ska hålla med om? Att 50-åringen vi firar är en trevlig person? Att våra mandelkakor är godast i branschen? Att man ska rösta på Folkpartiet? Just nu behöver man inte vara övertygande, bara tydlig, i synnerhet för sig själv när man skriver resten av talet. En mening. En kort mening.
Argumenten – Argumentatio
Här ryms alltså både confirmatio (bevis) och ibland refutatio (motargument som bemöts eller avfärdas).
Bevis – Confirmatio
Vilka bevis finns det för att din åsikt är riktig? Det finns naturligtvis hur många som helst, men här behöver man max tre. Det är bättre med två starka argument än med två starka och ett svagt argument.
Argument får sin styrka på tre sätt:
Logos är sakargument, siffror, belägg, logik. Logosargument är ofta de som är lättast att hitta, men de brukar vara lite torra och svåra att elda upp en publik med (om man nu vill det).
Det finns också falska logosargument, till exempel svepande hänvisningar (t ex: ”Normalt brukar man äta middag klockan sex”).
Etos handlar om talarens trovärdighet, att man är en hederlig person, expert eller erfaren i frågan. Man kan också betona att man är ”en av er” eller annat som väcker tillit hos åhörarna.
Men ju finare expert man är, desto viktigare att visa ödmjukhet (humilatio) annars kan åhörarna reta sig på en. Självironi är bra.
Patos är känsloargument. Patos är det mest effektiva när man träffar rätt och samtidigt det svåraste att få till. Det gäller att väcka känslor hos åhörarna utan att själv slå över. Starka känsloutspel bör sparas till slutet, peroratio.
När man valt sina max tre bevis ska man tänka på rangordningen. Det näst bästa beviset ska komma först, det svagaste i mitten och sist kommer det starkaste argumentet.
Motargument – Refutatio
Ibland kan det vara klokt att själv ta upp ett eller flera motargument mot sin tes. Det gäller i synnerhet om det finns en solklar invändning och du tror att åhörarna sitter och tänker på den. Eller om du tror att nästa talare kommer att säga emot dig.
Varning för att visa ilska eller irritation mot någon av åhörarna, det riskerar att vända hela publiken mot talaren.
Syftet med refutatio är förstås att ta initiativet och förhoppningsvis kunna avfärda motståndarnas argument innan de hunnit så tvivel hos åhörarna.
Om du tar upp flera motargument så ska ordningsföljden vara annorlunda mot i confirmatio. Det svagaste motargumentet ska komma först, och när detta är grundligt söndersmulat så blir det lättare att ge sig på de andra.
Men – motargument ska bara tas upp om det stärker din trovärdighet. Ibland är det otaktiskt att påminna om de motargument som finns mot din tes. Ofta är det bättre att fokusera på confirmatio.
Berättelsen – Narratio
Vilka händelser ledde fram till din åsikt? Vad är det som gör det så självklart att din åsikt är riktig? Bakgrundsbeskrivningen ska leda in åhörarna i ditt synsätt. När de så småningom får höra tesen så ska den uppfattas som självklar – ”Ja, så måste det ju vara!”.
Narratio är framför allt fakta, presenterade på ett trovärdigt sätt. Känslosamhet är inte alls bra här, det fungerar bäst i avslutningen, i peroratio.
Ibland är det en fördel om åhörarna inte vet vart man vill komma med sitt resonemang. Om du driver en kontroversiell åsikt, och deklarerar den direkt, då kan åhörarna bestämma sig för att du har fel utan att lyssna på din fina retorik. Bättre då att göra en omsorgsfull narratio och locka åhörarna att se frågan från din synvinkel för att sedan presentera tesen som en naturlig slutsats.
Allt fokus är på det som talar för tesen. Det som talar emot ignorerar man eller sparar till refutatio.
Här – liksom i de andra delarna – är det förstås viktigt att förstå vilka man talar till. Vad är självklart för dem och vad behöver förklaras? Finns det vanliga missförstånd som behöver redas ut? Vad kan man hoppa över så att det inte blir för långt? Det här är ju mycket lättare att svara på när man har tesen och argumenten klara. Narratio ska säga det som åhörarna behöver veta för att dra rätt slutsatser.
I narratio visar du upp dig själv för åhörarna, bygger etos. Det är här de upptäcker vilken kunnig och trovärdig person du är. Trevlig också.
Peroratio
Slutet innehåller en uppmaning till handling och är ofta den viktigaste delen av ditt tal. Vad vill du att åhörarna ska göra när du slutat tala? Skåla för 50-åringen? Köpa mandelkakor? Rösta på dig?
Uppmaningen till åhörarna framförs med fördel i vi-form (notera skillnaden mellan ”nu måste vi verkligen skärpa oss” och ”nu måste ni verkligen skärpa er”).
Om du har talat länge kan det behövas en väldigt kort summering och en upprepning av tesen och något argument. Håll emot impulsen att lägga till nya argument.
Här ska man väcka känslor och vilja till handling. Om åhörarna verkar vara med på noterna kan det vara bra med en mer känslosam ton. Men kort och intensivt! Det är bättre att åhörarna gråter och skrattar än att talaren gör det.
Exordium
Nu först är det dags att skriva en inledning som gör att man lyckas med resten. Man vill ställa in åhörarna så att de är mottagliga för det budskap som följer. Du behöver vinna deras förtroende, eller åtminstone deras sympati.
Det är en balansgång att berätta hur skicklig/respekterad/erfaren/välutbildad man är och att inte verka dryg! Risken motverkas genom att visa ödmjukhet, självironi eller att vara lite bortkommen, humilatio.
Göran Hägg anser att början är viktigast i en roman, men slutet är viktigast i ett tal. En bok kan man ju lägga ifrån sig när som helst, men åhörare har i de flesta sammanhang inte så mycket annat val än att sitta kvar! Nåja, även Hägg ser det som en fördel om vi väcker intresse hos dem vi talar med. Kort, smickra gärna åhörarna lite och humor är nästan alltid bra.
Lärdomar
Tala i ordningen – inledning, berättelse, TES, argument, avslutning.
Förbered i ordningen – TES, argument, berättelse, avslutning, inledning.
Om författarna
Göran Hägg är författare, kritiker och debattör. Hanefalk, Hedlund och Lindholm är säljare, civilingenjör resp. journalist. Samtliga är bildade, roliga och skriver bra retorikböcker fulla av målande exempel.
Den tryckta upplagan av ”Praktisk retorik” är tyvärr slutsåld. Köp boken som e-bok på Adlibris här, eller på Bokus här.