How We Learn, Benedict Carey, 2014 och
Absorptive capacity: A new perspective on learning and innovation, Cohen Levinthal, 1990.
Vi hör ju att ”Alla måste lära sig jättemycket hela tiden!”
Det är säkert sant, men hur mycket kommer egentligen till användning? Det visar sig att mätningar på hur nöjda deltagarna är efter en kurs inte säger så mycket om hur mycket de nya lärdomarna bidrar till ett konkret resultat.
En utmaning är att vår intuition kanske leder oss fel – vi lär oss inte alltid på det sätt vi tror. Att lära oss en sak i taget under långa, ostörda, fokuserade studiepass kanske inte är det bästa?
Så, vad hjälper oss att gå från kunskap till handling? Kan vi lägga upp utbildningar på ett sätt som gör övergången lättare? Careys bok redogör för forskningsresultat om lärande, så där det finns idéer att hämta.
Absorptive capacity (upptagningsförmåga)
Absorptive Capacity (se bild ovan) är en modell som visar stegen mellan att upptäcka ny kunskap och att använda den. De fyra stegen kan beskrivas nerifrån så här:
- Först hittar man relevant kunskap och information. Det handlar mest om urval (det finns ju hur mycket bra som helst) och källkritik (det finns mycket skräp också).
- Sedan gäller det att minnas kunskapen och inse hur den kan användas.
- Ofta behöver ny kunskap anpassas på något sätt för att kunna användas.
- Först nu är det dags för handling. Och då måste kollegor och medarbetare hänga på, annars får man ju göra allting själv.
En studie från 2019 fick fram att andelen kunskap som gick till handling efter en ledarutbildning var ca 10%. 10%! Deltagarna var mycket nöjda, allt var pedagogiskt och väl framfört, men det kom inte till användning. Nu är det kanske inte fullt så illa varje gång, men en vanlig observation är ändå hur trögt det är att komma hem från en kurs och försöka göra saker annorlunda.
Traditionellt har kursledarens ansvar varit att överföra kunskap på ett sätt som är lätt att ta in och komma ihåg. Det är ju bara de första två stegen i trappan på bilden – de sista två har deltagarna själva fått ta hand om. Antingen behöver kurser utformas på ett nytt sätt, eller så behöver köpare av kurser tänka på ett nytt sätt.
Vi hoppar över urvalet av kunskap just nu och undersöker steg 2-4 ett i taget, men först en titt på hur hjärnan lär sig.
Lagring och hämtning
För att något ska hända i hjärnan, till exempel att minnen bildas, behöver hjärnceller kopplas till varandra med synapser. Starkare synaps ger bättre signal och synapser blir starkare av att användas ofta, så där är en förklaring till att repetition stärker ett minne. (Läs mer om motorvägar i hjärnan här.)
Hjärnan har 100 miljarder hjärnceller, som vardera har kapacitet att skapa tusen kopplingar, så egentligen går det att lära sig hur mycket som helst. Minnesutrymmet motsvarar tre miljoner TV program; två om dagen i 4110 år. Teoretiskt kan vi alltså minnas allt vi hör, ser och känner hela livet.
Ett minne har två faktorer – lagring och hämtning:
- Lagring stärks vid repetition och ännu mer vid användning. Det försvagas aldrig, och det finns alltså hur mycket plats som helst.
- Hämtning handlar om hur lätt vi kan hitta och plocka fram ett minne. Hämtning stärks också av repetition och användning, men försvagas rätt snabbt och det finns begränsat utrymme.
När man lär sig något nytt är utmaningen inte så mycket att lagra informationen, utan att kunna hämta fram den. Ett oändligt arkiv utan register, liksom. Eller med ett litet, litet register där korten försvinner så fort vi inte använt dem på ett tag. Om vi vill förbättra vår förmåga att använda ny kunskap är det alltså hämtningen vi ska fokusera på. Hur kan vi få med det nya i registret?
Hjärnan tycker om berättelser och sammanhang, så pass mycket att den själv hittar på förklaringar ibland när det inte finns några. Ett skäl kan vara att berättelsen underlättar för minnet. Vi minns nämligen i sjok – när en detalj i ett minne väcks drar det plötsligt med sig mycket mer information. Det spar plats i registret att bara behöva lagra detaljen, så tas resten fram automatiskt av sammanhanget.
Överraskningar gynnar inlärning. Hjärnan är byggd för att upptäcka det som avviker från det normala. Den vaknar till då, blir mer uppmärksam, och processar informationen mer grundligt. Överraskningen blir en detalj som är lätt för registret att lagra.
Ett minne som du inte använt på länge kan kräva rätt mycket ansträngning att leta upp, men när du väl har lyckats, så kommer det att vara enklare nästa gång. Det kallas önskvärd svårighet (desirable difficulty), eftersom både lagring och hämtning stärks när du anstränger dig mer.
Flyktig hämtning kombinerat med stabil lagring, alltså. Kombinationen ger maximal flexibilitet. Minnen som används ofta är lättillgängliga, och onödig kunskap finns kvar utan att störa eftersom den inte belastar registret. Om kunskapen ändå behövs senare, räcker det med att lyckas hämta den en gång för att den ska vara tillgänglig igen; man behöver inte starta inlärningen från början, allt finns kvar.
Nu tillbaka till Absorptive Capacity.
Minne och insikt
Fler intryck
Vi minns information bättre om vi får den genom flera kanaler, gärna samtidigt. Om vi både hör och ser den, och den väcker känslor, då är det som att hjärnan har mer att hänga upp minnet på.
Det är lättare att hämta ett minne om vi upplever samma sak som när minnet skapades. Till exempel har man låtit studenter lyssna på musik när de pluggar och spela samma eller annan musik när de tentar, och samma musik var bättre. Man har också provat att låta dykare lära sig saker under vatten, och de som var under vatten också när de testades mindes mer är de som testades på land.
Sprida över tid
Spacing gör inlärning mycket effektivare, dvs att den delas upp i flera tillfällen som sprids över tid. Man kan minnas 50% mer med rätt intervaller som blir allt längre, till exempel 1 dag, 1 vecka, 1 månad, 6 månader. Det bästa är att vänta till man nästan glömt kunskapen, önskvärd svårighet enligt ovan. Ansträngning etsar fast minnen – att upprepa saker som man redan kan är ingen ansträngning och ger ingen effekt.
Det går ju också att trycka in alltihop på en gång – cramming – om man bara behöver minnas det i några timmar. På det viset kan man klara en tenta, men man minns mycket lite efter några dagar.
Självtest
Tydligast effekt på minnet blir det om man lägger en del av sin inlärningstid (lite mer än hälften, enligt en studie) på att testa sina kunskaper (kallas retrieval-practice); det är ju hämtningen som är det viktigaste.
Självtest är mycket effektivare än repetition. Repetition stärker visserligen minnet, men om vi först lär oss och sedan försöker hämta minnet, då blir det två krokar att hänga minnet på. Om vi svarar fel och får veta det, då sparas informationen (den riktiga) på ytterligare ett sätt. Så fel är bra inlärning.
Man ska börja testa sig så tidigt som möjligt. En studie testade kunskap innan en kurs (alla hade fel), men till och med då fick de eleverna 10-20% bättre resultat på provet efter kursen jämfört med de elever som bara tog det senare provet. Det är som att tidiga testfrågor öppnar för ett nytt sätt att tänka, så att det finns förberedda platser i hjärnan där kunskapen passar in.
Anpassning
I teorin är det ingen skillnad mellan teori och praktik.
I praktiken är det skillnad.
(In theory, there is no difference between theory and practice.
In practice there is.)
Yogi Berra, amerikansk basebollspelare på 40-50-60-talet.
Anpassning av kunskap så den blir användbar i den egna situationen, kräver djupare insikter än att bara komma ihåg vad som sas. Man behöver reflektera kring innehållet och aktivt koppla ihop det med praktiska, närliggande exempel och egna tankeexperiment.
När vi förklarar för andra vad vi tycker så fördjupas vår egen förståelse, och om vi diskuterar verkliga händelser börjar vi skruva om det vi lärt oss för att passa verkligheten. Så ha tålamod med era kursledare – grupparbeten är bra!
Spacing, alltså att sprida ut inlärningen över tid, ger oss fler möjligheter att stärka reflektioner och insikter – mellanrummen är produktiv tid. De flesta har nog upplevt att man plötsligt får en idé om ett problem man gått och tänkt på, men idén kommer när man håller på med något annat. Hjärnan jobbar på ett annat sätt när den inte är fokuserad, och då kan nya saker komma fram, som idéer eller minnen.
Sömn är också produktiva mellanrum. REM-sömn bygger associationsbanor och lägger ihop lärdomar som ger oss överblick och helhetssyn. Sömn städar bort de kopplingar vi inte behöver spara och frigör plats i registret.
Anpassning blir alltså lättare om kunskapen får sippra in över tid (kallas percolation) och gradvis blandas med egna tankar, erfarenheter och idéer.
Handling
Vid kortsiktig inlärning går det bra med en sak i taget, men för att klara övergången till handling är det bättre att varva olika ämnen. Förklaringen är att halva svårigheten med ny kunskap är att förstå exakt när den ska användas. Om man hoppar mellan olika områden under inlärningen, blir det mer likt verkligheten.
Att läsa lite här, se en film där, testa sig själv, och göra andra saker emellan är alltså inte ett symptom på moderna människors splittrade tillvaro, utan ett sätt att lära sig som ligger närmare verkligheten. Och särskilt bra blir det om vi nickar till då och då!
Att tvinga sin hjärna att ta ställning till vad man ska göra i olika situationer (som exempel, case och rollspel) är ett utmärkt sätt att förbereda sig för handling.
Det är ofta ganska svårt för kursdeltagare att gå till handling första gången, men det finns mycket att vinna på att hjälpa dem dit ganska snart efter en kurs. Att tillämpa kunskapen omgiven av sina (oförstående?) kollegor är väl det enda realistiska provet på att minnet och anpassningen fungerar.
Egen reflektion
När vi informerar eller utbildar personer i yrkeslivet så är det ofta med cramming som pedagogisk metod. Skälen är nog främst att det är så man brukar göra (skolan) och att det är mest praktiskt (folk har rest långt och då ska vi passa på att ge dem så mycket som möjligt). Kanske går all tid åt till de första två stegen i Absorption Capacity-trappan; i bästa fall finns det några övningar, diskussioner och rollspel som berör de övre stegen.
Efter web-revolutionen p g a covid-19, när massor av digitalt material framställts och alla lärt sig använda det, är det kanske dags att i stället börja med spacing. Nu går det ju att portionera ut ren kunskapsöverföring digitalt med lagom mellanrum, att testa deltagarnas minne med lagom mellanrum, så att själva inlärningen går på kortare tid. I stället kan vi ägna den tid när vi ses åt att anpassa kunskap och gå till handling (resonera, diskutera exempel och ta fram planer och idéer). Dyrbar analog tid borde kunna gå till de översta två stegen i Absorption Capacity-trappan.
Med digital hjälp bör vi kunna hitta sätt att stödja individuella kursdeltagarnas första steg till handling, till exempel digitalt stöd för att förankra det som ska göras hos kollegorna, och sedan uppföljning och påminnelser – spacing – långt efter att själva kursen är slut.
Pedagogisk upprepning
10% av utbildning används! Det måste vi göra något åt. Utbildning kan inte bara få hålla på med överföring av kunskap och information. Enligt Absorptive Capacity behövs också stöd för minne, anpassning och handling.
Ett minne måste både lagras och hämtas, och det är hämtningen vi ska fokusera på. Minnet underlättas om inlärningen består av många intryck, är utspridd över tid, och testas tidigt och ofta.
Anpassning kräver djupare förståelse än bara minne, och stöds av reflektion, mellanrum och sömn.
Det svåraste med handling är att välja vilken kunskap man ska använda i en viss situation, så det behöver man träna på. Sedan behöver man hjälp att komma igång.
Vi kanske står inför en tillämpa-kunskaps-revolution; vad kul det ska bli!
Om författarna
Benedict Carey är journalist på New York Times där han skriver om hälsa och vetenskap. Han är i grunden matematiker och har skrivit skolböcker om matematik och den här bästsäljaren om inlärning.
Wesley Cohen och Daniel Levinthal är båda professorer i strategi på universiteten Duke resp Wharton.